Jag tycker ju inte att jag är någon domedags profet (det behövs knappast i dagens medieklimat). Och visst tycker jag att han ska lyssna på mig. Men självklart håller jag också med honom i det sista. Att berätta intressanta historier för läsarna är en grundbult så klart.
Poängen är att alla läsare inte tycker att samma historier är intressanta. Och alla vill inte ha sina historier förpackade på samma sätt. Och, det finns dessutom fler än medieföretagen som kan berätta eller förmedla intressanta historier. Vänner och bekanta till exempel. Detta är själva utgångspunkten för min argumentation i inlägget hos Medievärlden.
En utgångspunkt som inte Lasse Bernfalk verkar kunna riktigt ta till sig. Han skriver bland annat:
“Boende i vårt område vet att ska de söka information om varför brandkåren tutade utanför huset så söker man informationen på kristianstadsbladet.se. Den informationen har förmodligen inte grannen eller någon gammal gymnasiekamrat som man litar på.”
Mitt svar är att det är precis den informationen som jag menar att grannen eller kompisen ofta har och kommer att ha ännu mer i framtiden. Vidare skriver Lasse Bernfalk:
“Och om det nu är så, kan du då lita på att personen varit på platsen, sett vad som hänt, ställt ansvariga till svars, tagit bilder eller filmklipp och sedan summerat och förklarat händelsen.”
Nej det kan man inte (även om det inte ska uteslutas). Men det kan man ju inte med journalister heller. Det beror ju helt på om nyhetschefen tyckte att en brinnande papperskorg var intressant den natten. Däremot lär ju någon i huset bredvid papperskorgen twittrat om det, och kanske filmat med mobilen. Här instämmer jag med Olle Lidboms inlägg hos SVD som menar att journalistikens betydelse för demokratin är kraftigt överskattad av journalisterna själva. Att tänka att det bara är journalister som kan ta fram sanningar eller “ställa någon till svar” rimmar dåligt med dagens verklighet.
Min poäng är att om medierna ska behålla sin ställning med pengar och inflytande så måste de göra mer än bara rapportera om att det brann i grannens papperskorg, att det var ligister som tuttade på och fråga polisen vad de ska göra åt problemet med ligister på gatorna. För detta är snart inte tillräckligt unikt för att hålla som affärsidé. Och att filtrera, förpacka och organisera information så att varje mottagare hittar rätt i bruset och får ett smartare urval är ett sätt för medierna att ta position på nytt. Detta är också något som mediehusen har lång erfarenhet av (som Lasse Bernfalk påpekar). Fast jag tror inte att det kommer att räcka med att slänga ihop en och samma papperstidning till alla prenumeranter, att välja veckans fem bästa blogginlägg eller att nyhetsvärdera en aldrig så bra startsida.
Tom Gardner, grundare av den amerikanska börscommunityn The Motley Fool, uttryckte utmaningen på ett bra sätt när jag träffade honom på Stockholm Media Week nyligen. Han sa ungefär att “varje gång vi väljer att lägga upp en artikel om ett speciellt ämne som huvudnyhet på sajten så gör vi massor läsare besvikna. För de hade antagligen, om de fått välja helt själva, hellre läst om något annat.” Hans slutsats var att han och kollegorna måste bli mer träffsäkra och bättre på att ge varje läsare sådant som intresserar just henne. Och detta är också min poäng. Det är på tok för dålig träffsäkerhet hos många av dagens svenska medier och detta kan komma att straffa dem hårt framöver. För det finns ju en del mediebolag som går bra.
Detta är en samlingsplats för texter av journalisten Johan Larsson, som skriver om digital media, teknik och affärer. Kontakta mig på 0739-238651 eller larsson.kj(at)gmail.com.
Svar till Kristianstadsbladets Lasse Bernfalk
Chefredaktören på Kristianstadsbladet Lasse Bernfalk har retat upp sig på min text “Personlig filtrering sista halmstrået för gammelmedia” som kan läsas hos Medievärlden. Han delar inte min syn på svenska traditionella medier och menar att “risken för oss inom dagspressen är snarare att vi lyssnar för mycket på domedagsprofeterna istället för att fortsätta att utveckla vårt sätt att berätta intressanta historier för våra läsare.”
Jag tycker ju inte att jag är någon domedags profet (det behövs knappast i dagens medieklimat). Och visst tycker jag att han ska lyssna på mig. Men självklart håller jag också med honom i det sista. Att berätta intressanta historier för läsarna är en grundbult så klart.
Poängen är att alla läsare inte tycker att samma historier är intressanta. Och alla vill inte ha sina historier förpackade på samma sätt. Och, det finns dessutom fler än medieföretagen som kan berätta eller förmedla intressanta historier. Vänner och bekanta till exempel. Detta är själva utgångspunkten för min argumentation i inlägget hos Medievärlden.
En utgångspunkt som inte Lasse Bernfalk verkar kunna riktigt ta till sig. Han skriver bland annat:
“Boende i vårt område vet att ska de söka information om varför brandkåren tutade utanför huset så söker man informationen på kristianstadsbladet.se. Den informationen har förmodligen inte grannen eller någon gammal gymnasiekamrat som man litar på.”
Mitt svar är att det är precis den informationen som jag menar att grannen eller kompisen ofta har och kommer att ha ännu mer i framtiden. Vidare skriver Lasse Bernfalk:
“Och om det nu är så, kan du då lita på att personen varit på platsen, sett vad som hänt, ställt ansvariga till svars, tagit bilder eller filmklipp och sedan summerat och förklarat händelsen.”
Nej det kan man inte (även om det inte ska uteslutas). Men det kan man ju inte med journalister heller. Det beror ju helt på om nyhetschefen tyckte att en brinnande papperskorg var intressant den natten. Däremot lär ju någon i huset bredvid papperskorgen twittrat om det, och kanske filmat med mobilen. Här instämmer jag med Olle Lidboms inlägg hos SVD som menar att journalistikens betydelse för demokratin är kraftigt överskattad av journalisterna själva. Att tänka att det bara är journalister som kan ta fram sanningar eller “ställa någon till svar” rimmar dåligt med dagens verklighet.
Min poäng är att om medierna ska behålla sin ställning med pengar och inflytande så måste de göra mer än bara rapportera om att det brann i grannens papperskorg, att det var ligister som tuttade på och fråga polisen vad de ska göra åt problemet med ligister på gatorna. För detta är snart inte tillräckligt unikt för att hålla som affärsidé. Och att filtrera, förpacka och organisera information så att varje mottagare hittar rätt i bruset och får ett smartare urval är ett sätt för medierna att ta position på nytt. Detta är också något som mediehusen har lång erfarenhet av (som Lasse Bernfalk påpekar). Fast jag tror inte att det kommer att räcka med att slänga ihop en och samma papperstidning till alla prenumeranter, att välja veckans fem bästa blogginlägg eller att nyhetsvärdera en aldrig så bra startsida.
Tom Gardner, grundare av den amerikanska börscommunityn The Motley Fool, uttryckte utmaningen på ett bra sätt när jag träffade honom på Stockholm Media Week nyligen. Han sa ungefär att “varje gång vi väljer att lägga upp en artikel om ett speciellt ämne som huvudnyhet på sajten så gör vi massor läsare besvikna. För de hade antagligen, om de fått välja helt själva, hellre läst om något annat.” Hans slutsats var att han och kollegorna måste bli mer träffsäkra och bättre på att ge varje läsare sådant som intresserar just henne. Och detta är också min poäng. Det är på tok för dålig träffsäkerhet hos många av dagens svenska medier och detta kan komma att straffa dem hårt framöver. För det finns ju en del mediebolag som går bra.
Läs mitt debattinlägg hos Medievärlden här.
Läs Lasse Bernfalks blogginlägg här.
Fler inlägg om medieutvecklingen:
>>DIGITALA AFFÄRER: Är icke-vinst den seriösa journalistikens framtid?
>> DIGITALA AFFÄRER: TOPPLISTAN: Tre coolaste nya medietrenderna